Vi hoppade på en Finlandsfärja förra helgen. En hederlig
24-timmarskryssning, med dansband och karaoke, och bufféer med oändliga köer
och huggsexa om de bästa platserna.
Det var på många sätt en fantastisk liten resa.
Framför allt, förstås, för att vi gjorde den tillsammans i
vår lilla familj. Att uppleva ett kryssningsfartyg genom en tvåårings och en
fyraårings ögon var liksom något helt annat än de gånger jag själv ramlat runt
på liknande båtar i sällskap med ett gäng kompisar.
Redan rulltrappan upp till landgången blev ett stort äventyr
för Milo och Jack. För att inte tala om alla hissar ombord på båten! Och hissen
som var gjord av glas och åkte med utsikt mot det stora havet! Löparbanan (!)
på översta däck!
Jag har själv aldrig varit någon frekvent kryssningsfarare,
men några vändor har det blivit. Nån julbordskryssning med jobbet. Nån galen
partytripp med ett gäng kompisar för länge sen. En tur till Tallinn, och en sväng
till Helsingfors.
Nu, ombord på Birka Paradise som tog oss till Åland och
tillbaka, fascinerades jag återigen av detta kryssningsfenomen.
Här på färjan går vi barnfamiljer omkring med våra storögda
barn, som leker i lekrummet och får hänga med på barndisco med en engagerad
ledarinna som kör "huvud axlar knä och tå" på samma dansgolv där det
bara två timmar senare bjuds upp till dans av dansbandet Blender.
Här finns det stereotypa 40+gänget med blonderade kvinnor,
som druckit lite för mycket vin redan på anslutningsbussen till färjan, och som
redan när båten lägger ut flirtar hett med trubaduren i baren och skrålar med i
hits som "Sommartider" och "Sensuella Isabella".
Här går pensionärsparet arm i arm, vackert uppklädda och
förväntansfulla inför middagen i a la carte-restaurangen. Och grabbgänget från
Karlskoga (eller liknande valfri ort i Sverige) ockuperar barstolarna och
spanar snabbt in kvällens tänkbara byten.
På den här förhållandevis lilla ytan (även om barnen tycker
att det är den största plats de någonsin har sett) samlas helt enkelt ett helt litet
samhälle av människor. För ett dygn delar vi samma blåa heltäckningsmatta i hyttkorridorerna,
vi lyssnar till samma pianobarmusik, handlar i samma taxfree-butik och serveras
samma utbud av mat i buffén på exakt samma tid. Och vi är i åldrarna från
nyfödd till nånstans runt 80-strecket.
Jag går runt där på Birka Paradise och låter mig roas. Jag
tar mig tid att njuta av färden genom en fantastiskt vacker skärgård (som jag
får medge att jag nog inte brytt mig så mycket om vid mina tidigare
kryssningsfärder), och jag har roligt med barnen på "Paradise Beach"
som poolområdet heter, och jag låter mig underhållas av alla dessa människor
som går all in på hela kryssningsgrejen.
Om jag hade varit på det humöret hade jag säkert kunnat
förfasa mig en hel del också (vilket jag möjligen hade gjort om jag hade varit
vaken lite längre än till klockan 23...), men det blir ju så mycket roligare om
man struntar i att förfasa sig - och ser humorn i vissa saker istället.
Det var roligt att kryssa, och jag tror faktiskt inte att
det kommer dröja så hemskt länge innan vi går ombord igen. En hiss med elva
våningar måste man ju bara få uppleva snart igen! Liksom allt det där andra,
ombord på miniatyrsamhället Birka.
(21 september 2012, Karlskoga Tidning/Kuriren)
(21 september 2012, Karlskoga Tidning/Kuriren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar